Min lille plutt
Jag blev så rädd idag. Vi har varit på landet i helgen och skulle packa ihop för att åka in till stan igen. Vi kallade in djuren, men Sixten kom aldrig. Vi ropade och ropade. Han brukar liksom alltid komma förr eller senare när man kallar på honom. Men inte idag. Timmarna gick. Det blev sent. Vi blev hungriga. Hade ingen mat. Affären var stängd.
Lyckligtvis fanns lite rester kvar som blev till en god provosorisk middag. Alla gick ut och letade igen. Jag hade ficklampa och gick i skogen och ropade och lockade tills halsen gjorde ont. Riktigt ont. Ingen Sixten 
. Vi gick in igen. Spelade lite Othello. Tittade på klockan. Tittade ut genom fönstret. Öppnade dörren. Ropade igen. Ingen Sixten. Oron väckte sig starkare. Kvällen blev mörkare och fler timmar passerade. Vi övervägde våra val och kom fram till att vi allt var tvungna att åka iväg, men att jag kunde komma tillbaka dagen därpå för att försöka få tag på honom. Precis innan vi skulle åka skulle jag sätta ut lite mat… OCH DÅ hörde jag ett hjärtskärande litet piiiip från skogen. Där kom Sixten ! 
Jag lyfte upp honom och han började spinna. Åh, så glad jag blev.
Nu är vi alla hemma igen och Sixten är hur kelig som helst. I love my little baby, Pip-Sixten !!!