jenny macarl

Vi hittade grannens katt påkörd idag. Det var blodstänk över hela vägen och den låg vid sidan om trottoaren. Jag kände igen den och pappa gick över till grannen för att berätta. Jobbigt att vara förmedlare av trista saker, men bättre att berätta än att låtsas som ingenting när vi alla blev berörda av vad vi såg. Det kunde ju likt väl vara vårt djur…

 Jag känner med grannarna! Samtidigt blir jag ännu mer tacksam att våra älsklingar mår bra och kramar dem lite extra! Djur blir verkligen familjemedlemmar!

Jag har förövrigt suttit fastklistrad vid TV:n idag och glott på CNN, BBC samt SVT och följt presidentbytet från Washington D.C.! Intressant, för jag har ju varit inne i alla dessa byggnader och gått omkring hundratals gånger på Washington Mall. Lycka till Obama!

Så var det då åter ett nytt år. Ett år har nått sitt slut och ett alldeles nytt har börjat. Nyårsafton blev lugn och trevlig i gott sällskap. Vi åt gott och spelade spel. Jag introducerade The Sims 2 för min underbare kusin. Vi spelade i flera timmar, så kul hade vi… haha Och så drack vi champagne och skålade in det nya året på en fin balkong i Malmö med pompa och ståt. Stackars Mills, hon är så rädd för fyverkerier och smällare. Hon vägrade gå ut på två dagar och skakade och gnydde så fort vi närmade oss hissen. Vi bar ut henne och satte henne i gräset, men lika fort ville hon springa in igen.

Jag har också fixat håret i en mer ”guldig” nyans. Fast det märker nog inte så många fler än jag själv… Spelar ingen roll!

Imorgon ska jag börja jobba igen.

Har återupptagit kontakten med en gammal skolkompis nu i höst. Hon jobbar i hemtjänsten och brukar vara hos mormor ibland när jag är där. Så vi bytte mobilnummer och på den vägen är det… I veckan fikade vi i julruschen under min lilla halvtimmes lunch och igår efter jobbet blev jag bjuden på fest. Jag kände mig hur trött som helst, men jag tänkte ”va, fasen. Jag måste ha lite kul också”… Så jag vilade en stund och sedan vid elva kom tjejerna i en taxi och hämtade upp mig. De hade varit och käkat så dem hämtade upp mig på vägen hem. Taxi, snacka om lyx!  Först blev det förfest med vin i deras lägenhet och sedan utgång. Jag kom inte i säng förrän framåt fyra-tiden. Lite skillnad från min vardagliga rutin förtillfället…

Jag kan inte sätta ord på det. Men det är något som hela tiden finns därnere i hjärtat och gnager. En slags orolig känsla. Jag försöker ta djupa andetag, lugnt, lugnt. Jag försöker vara glad. Men ibland bara brister det, utan att jag egentligen inte vet varför. Jag skakar och blir illamående. Vad är det som fattas?

Jag har fått besked från läkaren. Jag är frisk. Min valnötsstora fasta knöl i bröstet är bara friska celler som knölat ihop sig. På sjukhuset för drygt två veckor sedan fick jag träffa många olika läkare och sköterskor och skickas runt till många avdelningar; kirurgen, röntgen, mammografin och punktionsavdelningen. På punktionsavdelningen fick jag den största nålen jag någonsin sett instucken i bröstet, tre gånger på olika ställen. Jag fick ha sjukhuskläder på mig och ligga på en brits och hålla mammas och sköterskan händer medan läkaren stack. Det kändes faktiskt mest efteråt. Då var jag lite öm och blåslagen. Men det var skönt när det var över.

Nu till nästa dilemma; knölen är ju ofarlig, men den går ju inte bort av sig själv. Så det är mitt val om den ska opereras bort eller inte. Jag sa att jag tycker den är obehaglig och vill få bort den. Men då fick jag veta att ingreppet blir så stort att lokalbedövning inte fungerar. Jag måste sövas ner. Kanske mitt eget fel,  men efter att ha sett många läkarscener i serier och filmer är jag fruktansvärd rädd för det. Så nu är jag rätt delad. Ska jag eller ska jag inte? Det lutar åt att jag ska. Jag hoppas att jag är tillräckligt modig. Livet ska ju inte vara lätt, eller hur. Det gäller att bemöta sina rädslor istället för att gömma sig. Om jag inte tar bort den kanske det bara blir en ännu större knöl som blir ännu värre att få bort.

Sedan har vi det här med jobbet. Det är inte heller kul. Allt det tunga lyftandet av glassboxar morgon och kväll får min rygg att värka. Det kan också bero på det långa arbetsschemat och att jag står upp hela dagarna på ett hårt marmorgolv. Dock har jag nog rätt bra skor… Chefen är förtillfället inget vidare heller. Han är hur trevlig som helst privat, men klagar typ på alla småsaker som han tycker vi gör fel under de hårda arbetsdagarna, medan han själv sitter och äter glass. Det är de mest banala sakerna han påpekar; som att Michaela tar för mycket papper att torka händerna med efter att hon kommit tillbaka från den korta pausen vi får! Vi försöker ta allt med en nypa salt, men det är inte lätt när vi hela tiden försöker göra vårt bästa och ständigt får dessa kommenterar. Hela tiden när han är där känns det lite obehagligt, som vi inte riktigt kan slappna av. Vad kan vi göra för fel härnäst? Och en dag när det var väldigt lite folk i rörelse och jag och Sanna gjort allt vi bara kunnat göra rent och fylla på, kom en lärare jag inte sett på hemskt länge fram och hälsade på mig. Men jag hann bara säga hej innan *** påpekade att han behövde en sked! Fast han var närmare lådan med bestick än jag! Jag tyckte det var underligt, men hämtade snabbt en sked till honom och innan jag visste ordet av sa läraren hejdå och sa att vi får prata mer en annan dag istället. Hon hade fattat att det inte uppskattades att vi pratat… Jag tänkte inte mer på det utan blev så småningom sysselsatt med kunder. Men senare när vi skulle stänga och plocka i ordning allt upptäckte jag en grej med en viss sked… den låg kvar på samma plats jag hade lagt den - helt oanvänd!!! My god….. such crap.

Varför får jag inte säga hej lite snabbt till en person (och potentiell KUND!) som jag inte sett på evigheter när det inte finns något annat att göra just då? Det är ju inte som att jag låter det gå före andra arbetsuppgifter… OCH om jag nu inte får prata med någon jag känner på arbetstid, varför kan han då inte säga det rakt ut så jag vet, istället för att komma med dessa fjantigheter!? It doesn’t make any sense to me at all. Och nu har jag nästan lovat att jobba där en månad till. Halleluja.

Sitter här med en nattmacka. Kom precis hem, har hemifrån sedan tidig morgon och knappt ätit på hela dagen. Jag gillar verkligen inte maten på MacDonald’s. Och det är den restaurangen som ligger närmast. Jag ska försöka få tid till att göra matlådor, för nu har vi äntligen fått låna en micro. Vi ska samsas med byggnadsmännen i en kall, fönsterlös lokal. Men vi har i alla fall en micro!

Jag tycker dagen har varit riktigt jobbig. Lååång dag med bara en halvtimmes rast. Vid fyra tyckte både jag och Sanna att det fick räcka! Men tack vare en alvedon och en clementin orkade jag igenom resten av passet och slutade vid kvart i åtta. Fort iväg till Kalmarsalen för en julkonsert med Triple & Touch, Frida Holgersson, Linda Lampenius, Pernilla Wahlgren och en fantastisk grupp från Sydafrika som fick hjärtat att skutta av lycka. Det verkligen glittrade i deras ögon och de fick alla i publiken att sjunga och dansa med. Yep, mamma och jag dansade. Och vi var på första raden i höjd med alla proffsen… haha

 Men jobbet tycker jag är jobbigt. Alldeles för långa dagar i alldeles för mycket brus. Det är inte heller kul att känna sig övervakad hela tiden av the boss. Mycket skönare när han inte är där. För då jobbar vi ändå på och gör det vi ska, men det blir en annan känsla och lättare att ta egna intiativ. Och man kan gå på toa i 5 minuter istället för att försöka skynda sig tillbaka så fooort man bara kan. Jag är ganska trött. Men jag kan inte tröttna än. Har många dagspass än…

Jag ska försöka jobba idag. Eftermiddags- och kvällskiftet. Från 14.30 till stängningsdags. Jag mår lite bättre. Igår ägnade jag hela dagen till att städa, så jag var i alla fall uppe och igång då. Igårkväll hade vi sällskap av mammas bästis från studietiden. Vi träffades under en fika i somras, men innan dess hade det gått en himla massa år då dem inte träffats någonting alls. Något samtal varje år och kort vid högtider. Och nu satt dem åter i samma soffa och hade massvis att prata om. Så underbart! Hon sov över hos oss. Just nu är hon på begravning, så omständigheterna kanske inte var dem trevligaste, men det hindrade inte oss från att ha en trevlig kväll tillsammans. När hon kommer tillbaka i eftermiddag ska jag åka med henne till Kalmar. Hon ska ju ändå hem till Skåne, så bra att passa på!

Usch, jag är lite spänd inför jobbet. Jag vill inte må dåligt. Jag vill inte plötsligt bli illamående. Om det nu sitter psykiskt, hur gör jag för att bryta det? Och om det nu inte är psykiskt, vad beror det då på? Finns det något jag kan göra för att undvika det? Många frågor, så få svar. Hoppas dagen går bra! Nu ska jag äta lite frukt och amerikanska pannkakor. Matlusten är okej i alla fall.

_________________ 

Uppdatering: Jag klarade av eftermiddagen och kvällen! Kände mig lite matt och illamående vissa stunder, men på något sätt lyckades jag klara mig igenom det! Jag åt en liten banan och tog ett glas Alvedon (blev febrig igen). Kerstin stannade på begravningen längre än beräknat, så jag fick köra in till Kalmar själv. Det gick bra, det dumma är bara alla parkeringsautomater överallt. Stan har verkligen blivit belamrad med dessa! Även om jag parkerar en bit ifrån så är det taxa, dock inte lika hög. Jag kom undan med en tjugolapp. Det roligaste med att jobba är defintivt att träffa så mycket olika människor och skämta och samtala! Det är min passion! Idag träffade jag bl.a. en man från Australien som var jättetrevlig. Han var 99% säker på att han skulle flytta till Sverige. Det var bara att hälsa honom varmt välkommen! Så träffade jag lärare nr 2 från gymnasiet. Monika S (för alla ni som känner till den gamla goa tiden!) Hon var jätteglad att se mig och jag fick en stor kram. Tyvärr kunde vi inte prata så länge, för det var fullt med kunder. Tänk, 3,5 år har gått sedan vi slutade skolan! Har jag sagt att jag blivit erbjuden att gästföreläsa (på engelska) för min gamla gymnasieskola? Hehe, det skulle kanske vara kul.

Ny jobbardag imorgon. Nya krafter får tas.

Jag är så ledsen. Jag mår inte bra alls. Jag har knappt orkat vara uppe idag, trots att jag knaprat febernedsättande, druckit cola och kaffe, druckit c-vitamintillskott och echinafors. Jag är febrig, nyser och magen är orolig. Ibland blir jag yr, men det har inte varit så farligt idag. Kanske för att jag vet att det är okej, eftersom jag är hemma och kan tillåta mig själv att bli det. Jag tror att yrheten har lite psykiska orsaker, likväl som fysiskt. Hursomhelst så får jag vara hemma även imorgon. Chefen tycker att det är bättre att jag är hemma och återhämtar mig än om jag ska försöka ge mig iväg och jobba i 10 timmar och kanske bli ännu värre! Jag håller med. I det här tillståndet kan jag inte jobba. Att gå uppför trappan är tillräckligt ansträngande just nu. Det är inte heller särskilt bra att stå och sälja produkter som folk ska äta, när jag nyser hejvilt och ev. bär på influensavirus! ÄNDÅ kan jag inte hjälpa att känna dåligt samvete. Dåligt samvete för att jag är sjuk och inte kan hålla det jag lovat; att jag ska jobba nu i december månad! Hoppas jag kryar på mig från allt illamående och kommer tillbaka snart!  Oj, nu kom en rejäl nysattack igen…

Min dator är också krasslig. Jag får inget liv i den. Men pappa och jag har pratat med en datakille som tror att det bara beror på sladden, så nu är en ny sladd beställd och vi hoppas att datorn inom kort återfår sitt liv. Då blir jag nog också frisk.

Jag mår så dåligt!!! Yr, illamående, febrig och orolig mage. Men Sally har nog gjort en rättvis bedömning ”Jen it is nothing to do with the lump honey. I think you have been over working, and due to that picked up a virus”. Det värsta är att jag MÅSTE jobba imorgon. Jag hoppas att jag mår bättre tills dess, för om jag är så här kan jag omöjligt gå !!! Igår på jobbet hade vi jättemycket att göra och sprang runt hela dagen. Plötsligt tyckte de att jag såg så trött ut och bad mig sätta mig och vila lite. Jag fick vatten och cola för att hjälpa blodsockret på traven. Men då efter ett par klunkar mådde jag plötsligen jätteilla!!! Jag sprang till toaletten men mådde inte bättre för det. Hela världen bara snurrade runt och jag önskade inget hellre än att lägga mig ner på golvet och storgråta… (varför vet jag inte). Jag försökte skärpa mig och kunde jobba på i cirka tjugo minuter till, kände mig faktiskt rätt okej. Men sedan kom illamåendet tillbaka lika fort igen, om ännu värre än förrut. Kroppen började skaka och jag sprang ut till hamnen, i mörkret, regnet och blåsten. I bar T-shirt gick jag längsmed vattnet i en kvart… fingrarna blev som istappar medan pannan nästan kokade över. Mamma åkte och hämtade mig. Jag mådde lite bättre då. Fick ledigt idag. Men behövs verkligen imorgon. Jag vill må bra. Men hur ska jag göra? Just nu har jag ätit tre Panodil och halstabletter samtidigt som jag försöker dricka ett halvt glas cola blandat med två pressade vitlöksklyftor (fy blä usch). Varför detta illamående!??!

Glaset med vitlökscola är uppdrucket.

I have the worst morning temper! Well, maybe not as bad my bestie, Elin, but very close… I really hate getting up early. I love love love to sleep in until I wake up by myself when I’ve had enough sleep and it’s no longer dark outside. Today when my alarm went off, the room felt so cold, and I just wanted to stay under my warm, cozy blanket and sleep for another good hour or two (or three!)… When I’m finally up I’m shivering of cold and feel so sorry for myself! I would do just about anything to go back to bed… But it usually helps with a warm shower (they say cold is better, but I’m not gonna torture myself anymore than I already do!).

Yesterday we had an insane number of customers! Michaela and I were running around all day, and even the boss had to help out to make the line move faster. Today wasn’t half as much people in the shopping center, but on the other hand it’s just a regular Monday. It felt good to ”relax” (read: clean, mop the floor, refill containers, have conversations with nice customers etc).

At my half-hour break I was gonna forget about MacDonald’s and have sushi instead. When I was gonna pay for my food at the cashier I didn’t get my credit card to work, and I had no cash. I had no idea what to do, since I was running out of time and really needed something to eat! And then, from OUT OF THE BLUE this good-looking guy stepped towards me and handed me 100 SEK! I said that I couldn’t possibly let him pay for it, but he said that I could pay him back another day since he’s around the shopping center a lot. I didn’t have much of a choice other than to say ”thank you” and accept the money. I told him where I work, so he can let me return the favor. I was shocked by this stranger’s kindness, but it felt so heart-warming that someone actually cared about me getting a boost of energy! I hope to see him again!

The day has been long (8 am-8 pm) and I will work every day until my surgery on Thursday. I’m trying to get enough sleep, but it’s difficult. When I get home after being gone all day I want to do something else than sleep and eat. SO, I’m returning a bunch of e-mails, doing some instant messaging and listening to re-runs of Beverly Hills.

Until we speak again, take care!

Christmas decoration viewed from the car.

Passing the bridge that will take us to the castle.

Christmas shopping with my lovely mother.

Got home late, fell asleep after 3 am, got up at 7 am, worked from 8 am – 6 pm. Got home at 7 pm. Too tired to even stand up straight. It’s been a rough day!

Today was my first day at the new job. Same old boss, but new location and new responsibilites. He called last night and said ”Jen, we need you tomorrow!” I was like… ”Tomorrow? And you call me now?”  

 Yesterday was a good day. We had a blast at the Christmas fair. And at the concert as well. Even though I thought the beginning was lame and I wanted to leave and go home. But after the break I thought they were doing well. The ”mysterious” concert was a band from Liverpool who pretended to be ABBA and sang many of their songs. If I had been in the states I would have loved it. But here in Sweden I’m not really a big Abba fan. Even though I absolutely LOVE the art of Benny Andersson and Björn Ulveus. My favorite musical ever was written by them – Kristina från Duvemåla. I was around ten when my grandparents took me to the theater in Malmö to see it. I LOVED every second of it and I know all songs by heart even to this day.

Anyway, I’m EXHAUSTED after the day at work and I will tell you more about it some other day. Mark, you should be pleased! I wrote this message in English with you in mind!!