BloggProffs

Inte riktigt bra

Jag kan inte sätta ord på det. Men det är något som hela tiden finns därnere i hjärtat och gnager. En slags orolig känsla. Jag försöker ta djupa andetag, lugnt, lugnt. Jag försöker vara glad. Men ibland bara brister det, utan att jag egentligen inte vet varför. Jag skakar och blir illamående. Vad är det som fattas?

Jag har fått besked från läkaren. Jag är frisk. Min valnötsstora fasta knöl i bröstet är bara friska celler som knölat ihop sig. På sjukhuset för drygt två veckor sedan fick jag träffa många olika läkare och sköterskor och skickas runt till många avdelningar; kirurgen, röntgen, mammografin och punktionsavdelningen. På punktionsavdelningen fick jag den största nålen jag någonsin sett instucken i bröstet, tre gånger på olika ställen. Jag fick ha sjukhuskläder på mig och ligga på en brits och hålla mammas och sköterskan händer medan läkaren stack. Det kändes faktiskt mest efteråt. Då var jag lite öm och blåslagen. Men det var skönt när det var över.

Nu till nästa dilemma; knölen är ju ofarlig, men den går ju inte bort av sig själv. Så det är mitt val om den ska opereras bort eller inte. Jag sa att jag tycker den är obehaglig och vill få bort den. Men då fick jag veta att ingreppet blir så stort att lokalbedövning inte fungerar. Jag måste sövas ner. Kanske mitt eget fel,  men efter att ha sett många läkarscener i serier och filmer är jag fruktansvärd rädd för det. Så nu är jag rätt delad. Ska jag eller ska jag inte? Det lutar åt att jag ska. Jag hoppas att jag är tillräckligt modig. Livet ska ju inte vara lätt, eller hur. Det gäller att bemöta sina rädslor istället för att gömma sig. Om jag inte tar bort den kanske det bara blir en ännu större knöl som blir ännu värre att få bort.

Sedan har vi det här med jobbet. Det är inte heller kul. Allt det tunga lyftandet av glassboxar morgon och kväll får min rygg att värka. Det kan också bero på det långa arbetsschemat och att jag står upp hela dagarna på ett hårt marmorgolv. Dock har jag nog rätt bra skor… Chefen är förtillfället inget vidare heller. Han är hur trevlig som helst privat, men klagar typ på alla småsaker som han tycker vi gör fel under de hårda arbetsdagarna, medan han själv sitter och äter glass. Det är de mest banala sakerna han påpekar; som att Michaela tar för mycket papper att torka händerna med efter att hon kommit tillbaka från den korta pausen vi får! Vi försöker ta allt med en nypa salt, men det är inte lätt när vi hela tiden försöker göra vårt bästa och ständigt får dessa kommenterar. Hela tiden när han är där känns det lite obehagligt, som vi inte riktigt kan slappna av. Vad kan vi göra för fel härnäst? Och en dag när det var väldigt lite folk i rörelse och jag och Sanna gjort allt vi bara kunnat göra rent och fylla på, kom en lärare jag inte sett på hemskt länge fram och hälsade på mig. Men jag hann bara säga hej innan *** påpekade att han behövde en sked! Fast han var närmare lådan med bestick än jag! Jag tyckte det var underligt, men hämtade snabbt en sked till honom och innan jag visste ordet av sa läraren hejdå och sa att vi får prata mer en annan dag istället. Hon hade fattat att det inte uppskattades att vi pratat… Jag tänkte inte mer på det utan blev så småningom sysselsatt med kunder. Men senare när vi skulle stänga och plocka i ordning allt upptäckte jag en grej med en viss sked… den låg kvar på samma plats jag hade lagt den - helt oanvänd!!! My god….. such crap.

Varför får jag inte säga hej lite snabbt till en person (och potentiell KUND!) som jag inte sett på evigheter när det inte finns något annat att göra just då? Det är ju inte som att jag låter det gå före andra arbetsuppgifter… OCH om jag nu inte får prata med någon jag känner på arbetstid, varför kan han då inte säga det rakt ut så jag vet, istället för att komma med dessa fjantigheter!? It doesn’t make any sense to me at all. Och nu har jag nästan lovat att jobba där en månad till. Halleluja.

3 Kommentarer till “Inte riktigt bra”

  1. Skylark Säger:

    Ja, Jesus, vilken soppa. Men skulle du inte kunna fråga om det där med om ni inte får prata med bekanta på arbetstid? Är ju faktiskt helt knäppt.
    Hur du ska göra med ingreppet är ju bara du som kan avgöra, men låt inte bli för att det verkar läskigt om du verkligen känner att du vill få bort den. Och hur realistiska tror du tevescener är?? Klart det är läskigt, men du grejar det. Har du tagit dig hit i proceduren kanske det är lika bra att avsluta den?

    Å shit vad rörig å frånvarande jag är, hemtentan tog knäcken på mig.

  2. bluebird Säger:

    Jag har ju sett dokumentärer också, så dessa scener borde vara mer realistiska än serierna. Läskigt är det i alla fall… brrrr
    Hoppas du grejade hemtentan, håller tummarna!

  3. Lena Säger:

    Du vet va jag säger om narkos, och du vet nog hur blödig jag va (till för ett par år sedan): Narkos är inte farligt – det är skööönt. Och betydligt mer avslappnande att sova medan de sticker och skär i dig, än att va vaken, eller hur? Det ENDA obehagliga med narkos, på riktigt, är att sätta droppkanylen, och det känns som en lång spruta.
    Angående jobbet, om du inte ska jobba där så länge till, så tycker jag du kan påpeka att du chefen själv har närmre till skedarna, frankt fråga om man inte får prata med bekanta under arbetstid (va säger han om mibiltelefoner?) eller helt kavat presentera chefen och den bekanta för varandra – då kan han väl ändå inte snäsa av gästen?

Lämna en kommentar


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu